Igår var vi nära döden. Mange o jag, inte Ellen. Den värsta förkylningen genom tiderna satte klorna i våra kroppar. Det kändes som att vara besatt. Smärta och tortyr. Jag skulle åkt till bvc men Mange kom hem från jobbet och hämtade strutan och så åkte dom och mätte o vägde. Guld värt. När han lämnade tillbaka henne gick vi och la oss. Efter nån timme kom hon Mange hem igen, sjuk även han. Resten av dagen låg vi som två svettiga, frysande kollin med en pigg och glad unge i mitten. Men även hon sov väldigt mycket. Hon gjorde dagen lättare för oss. Att må sådär och att då vara otillrcklig förälder hade varit fruktansvärt.
Idag känns det iaf som att det finns hopp om livet. Även om vi är totalt utmattade. Nu jävlar ska här sovas!
